Att dansa med Kerstin Askö är en gåva. Det inser jag denna augustilördag när hon inviger mig i polskans dragningskraft.
- Känn rytmen först och främst, stegen är inte så vansinnigt viktigt, känn så som om en magnet drog i din kropp, låt dig dras genom rummet, säger hon och formar med handen en magnet som hon håller en decimeter framför kroppen och drar mig genom rummet. Då händer det plötsligt att ett gammalt minne, gömt i min kropp bubblar upp i mig. Aha, så måste det barnet jag en gång var ha upplevt glädjen i att ta de första stegen. Att lära sig en dans är att ännu en gång lära sig att gå och på nytt upptäcka världen. Ett två tre, ett två tre. Fötterna har vingar, jag dansar. Och jag upptäcker. Jag som i min invandrade okunskap trodde att polska var en urvattnad dans med utspädd passion. Nu uppenbarar sig polskans hela blodfullhet. Den Rio-platensiska tangon är en sorgsen tanke som kan dansas medan polskan är en förtröstans smekning tolkad som dans. Den sorgsna tanken och förtröstans smekning är barn av samma passion.

Tangostegen får oss att leva ut livets drama, polskan är balsam för själen inför samma drama. Båda danserna har det gemensamt i den intima sammanblandningen av livets ljus och livets skuggor.
- Polskan har både moll och dur, både smärta och lycka.. Därför är polskan så hel, säger Kerstin Askö på sitt mjuka gungande hälsingemål, som inte längre är något rent hälsingemål, läxas jag upp. Ändå tycker jag mig höra en hälsingsk midsommarnattsvals i hennes sätt att tala. Gungande och medryckande.

Att dansa med denna kvinna är en gåva. Hon förmedlar en mycket stark andlig upplevelse när hon rör sig på dansgolvet, men så har hon också hunnit fylla 68 år och både vunnit och förlorat många av livets slag.
Inte ens ögonsjukdomen sätter stopp för hennes lust till dans. "Vad gör det om man ser sämre så länge jag kan röra benen?" säger hon glatt som besvärjelse.
Att dansen är en besvärjelse mot livets svårigheter vet Kerstin sen hon var barn i Hudiksvall. "Var är flickan?" frågade de vuxna. Om musiken hördes så visste man. Femåringen sprang jämt till gårdsmusikanterna på besök och dansade till deras fiol. Smaken för dansen minskade inte när hon blev vuxen.

På 50-talet reste hon till Amerika som au pair. På dansakademier i USA upptäcktes det att svenska Kerstin Askö hade gåvan.
Hon erbjöds anställning som danslärare. Sällskapsdans på den tiden i Amerika var som våra moderna utvecklingskurser. "Kunskapslyft med dans", "Dans ger dig självförtroende", var budskapet till de arbetssökande.

Lurendrejeri tyckte Kerstin och tackade nej, kom tillbaka till Sverige och blev socionom och socialsekreterare. Hon ägnade all sin fritid till att resa runt i landet för att söka upp alla polskans traditionsbärare.
Ett liv med dans. Dansa själv och förmedla dansens glädje till andra.
Pensionsåldern blev aldrig något hinder för Kerstin. Hur gick det sen?
Varje söndag är det öppet folkmusikhus på Skeppsholmsgården i Föreningen Folkmusikhusets regi. Där finns hon som en av de frivilliga instruktörerna sen 1983.
- Här på "Skeppis" kallar vi oss instruktörer och vi ger dansinstruktioner inte danslektioner, lära ut och lärare låter alldeles för pretensiöst!
En sak gör mig nyfiken. Klär man sig i folkdräkt på Skeppis?
- Vi är inga uppvisningsdansare, vi dansar av hjärtats lust. Jag har inte ens kjol på mig när jag instruerar så att man ser mina fötter. Det är för att visa att man inte behöver vara speciellt klädd för att dansa polska och gammaldans, det är något alla kan integrera i det liv man lever i vardagen. Vi vill få bort den museala stämpeln på dansen. På det sättet har vi dragit till oss även yngre

människor, men om det är fest då är det många som klär sig i folkdräkt.

Kerstin Askö har den mogna krigarens utstrålning och hon är en traditionsbärare. Bara traditionsbärare kan föra över kunskapen att om vi dansar samma dans som våra förfäder dansade så blir vi starka och lyckliga. Bara en kväll har jag dansat med henne och ändå är denna enda instruktion en erfarenhet för livet. Inte dansade mina förfäder från Rio de la Plata polska, men det gör detsamma. Stegen i gemenskap ger en stark känsla av tillhörighet utöver nationernas gränser. Folkdansen har ett gemensamt hjärta i Sverige och Argentina. Jag har blivit biten. Nu längtar jag till september, till doften av skepp och tjära i det gamla militärhuset från 1700-talet vid Nybroviken. Jag längtar till alla spelmän och spelkvinnor som varje söndag spelar upp till dans.
  Vad är det viktigaste i livet, Kerstin? frågar jag när vi slutar dansa.
- Att öppet ta emot varje dag med dess olika innehåll och möjligheter, att glädjas åt livet!
Men om dagen bjuder på smärta och sorg?
- Då ska man gråta och dansa!